Jag har insett att BMX handlar väldigt mycket mer om psykologi än vad man först tror, det är mest sitt eget huvud som sätter upp olika hinder som man måste övervinna, sen finns det såklart även en fysisk aspekt som både involverar att man måste vara stark och snabb nog för att klara alla moment och att man måste ha rätt kunskapsnivå för att kunna klara det man tänkt utföra.
Man önskar att både fysiken och tekniknivån båda stiger i en rak kurva uppåt helatiden, men i realiteten så når man ständigt nya platåer, ibland är det inbillade platåer och andra gånger har man man bara tappat perspektivet. För min egendel har jag lätt att tappa motivationen när jag tror att jag nått en utvecklings platå, men jag försöker lära mig att ha perspektiv och komma ihåg hur långt jag kommit under denna säsong och framförallt hur långt jag kommit sen förra året när jag tog upp BMX cyklandet.
Ibland när man verkligen har kört fast behöver man bara någon som pushar lite så att man vågar ta nästa steg, ibland när jag kör samma sak för länge så blir man lite för bekväm och börjar tvivlet komma. Ibland behöver man bara testa något nytt även om det betyder att man hoppar så kort att händerna domnar, så upptäcker man oftast att det inte är så farligt som man byggt upp det i huvudet.
I livet utanför BMX cyklandet är dom flesta skeptiska ifrågasätter om det är klokt att cykla BMX när man är "så" gammal eller om det i huvudtaget är möjligt att lära sig en ny sport när man är i min ålder. Man får lätt bilden av att när man är 30+ så är det omöjligt lära sig något nytt och att ölmagen är obligatorisk... För mig så fungerar såna idéer som utmärkt motivation för att visa att det inte behöver vara på det viset.
Jag ser det lite som ett experiment där jag testar hur långt det är möjligt att nå och hur bra jag kan en 37åring bli?
Nu när 2013 är mer eller mindre slut så börjar det bli dags att summera året och sätta upp mål för 2014 men det återkommer jag till i ett senare inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar